Det är vår idag. Egentligen är våren bara ett jobbigt moment innan sommaren, fast jag kan liksom inte låta bli att gilla den. Själva principen är så jävla klyshig bara. Vårkänslor, ballerinaskor, sola fast det egentligen bara är 10 grader celsius ute. Det är väl det där förbannade pollenet som har förstört min vår. Fast vår. DET LÅTER SÅ JÄVLA FJANTIGT. Jag är väl en pessimist i högsta grad, men jag gillar inte blåsippor och barnsånger, och prat om det UNDERBARA VÄDRET (jag vet att jag jämt pratar om det, just det vädret).
Ni hatar mig nu. Ni tappade den minsta respekt ni kanske hade någonstans för mig. Våren, den låtar man bli. Det finns mycket det är ok att ogilla, att hänsynslöst kasta svordomar över något som inte kommer överens med resten av mig, men våren, den är jävligt fridlyst. PRECIS SOM ALLA BLOMMOR SOM BLOMMAR PÅ VÅREN.
Jag lyssnar inte på glad pop som bekräftar vårkänslorna ännu mer än solskenet. Jag lyssnar på Peter Doherty. Min man, min älskling. Jag behöver inget mer.
(Jag blir glad i magen när det är sol ute. Jag mot alla mina tankar, gillar ju när det blir varmare. Jag gillar att gå med solen i ögonen med en laddad iPod. Är jag förvirrad? Om vi säger såhär: Jag älskar Dohertys munspel och jag älskar Sheepskin Tearaway.)
Fast som jag sa, jag gillar den. Jag kan inte låta bli att gilla den. Våren alltså. Den ger hopp och jag blir fånigt mysig i hela kroppen (undantag när pollenchockar misshandlar mig). Vi tar ut sommaren i förskott, och jag orkar faktiskt inte vänta längre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar