Instinct Blues

Jag och Frida pratade en gång om att leva lite mer. Inte sitta på sin röv varenda morgon och varenda kväll. Vi tänkte att ett nyårslöfte som innebär mer spontant handande, mer liv och mer glädje skulle vara bra.

Vill ni veta vad jag gjort dagarna efter nyår? Jag har sovit till minst 13 på förmiddagen/eftermiddagen/lunch eller vad ni vill. Jag har suttit på min röv till 17 då jag inser att mina tår är blåa för min blodcirkulation har slutat cirkulera för att jag -justdet- suttit på min röv. Inte rört ett finger.

18.00 ringer jag desperat till någon oupptagen vän och kastar mig ut i kylan för att få luft och för att höra någon prata. Liv. Tecken på att universum inte gått under. Jag sitter i karantän för att jag är dödligt tråkig.

Det är tragiskt. Men samtidigt har jag jävligt lätt för att vara spontan, jag älskar att vara spontan, det gör mig lycklig. Jag tror det handlar om något annat. Vi lever i en planerad värld. Jag vet inte om jag tror på ödet, men om jag tror på något slags förbestämt tror jag människan har skrivit sitt eget. Allt är så jävla planerat. Varenda sekund har ett namn, en uppgift.

Mina vänner hade planerat att träffats häromdagen. Jag visste ingenting om det, men efter att ha fått reda på det av en slump fick jag en inbjudan. "Nej" var mitt beslut. Min vän övertalade mig hyffsat och jag duschade, klädde på mig något fult och drog hemifrån. Något jag skulle kalla spontant. Inget jag hade funderat på alls tills jag tänkte "vad fan, det kan bli kul!"

Jag var glad när jag kom hem. Jag mår bra av sånt här, det vet jag.

Jag önskar att man kunde leva spontant. Att ett samtal till en vän var viktigare än en kalender. Det skulle vara skönt.