redrain

tills den dagen jag dör kommer jag älska dig

jack white

nyår var party.

Instinct Blues

Jag och Frida pratade en gång om att leva lite mer. Inte sitta på sin röv varenda morgon och varenda kväll. Vi tänkte att ett nyårslöfte som innebär mer spontant handande, mer liv och mer glädje skulle vara bra.

Vill ni veta vad jag gjort dagarna efter nyår? Jag har sovit till minst 13 på förmiddagen/eftermiddagen/lunch eller vad ni vill. Jag har suttit på min röv till 17 då jag inser att mina tår är blåa för min blodcirkulation har slutat cirkulera för att jag -justdet- suttit på min röv. Inte rört ett finger.

18.00 ringer jag desperat till någon oupptagen vän och kastar mig ut i kylan för att få luft och för att höra någon prata. Liv. Tecken på att universum inte gått under. Jag sitter i karantän för att jag är dödligt tråkig.

Det är tragiskt. Men samtidigt har jag jävligt lätt för att vara spontan, jag älskar att vara spontan, det gör mig lycklig. Jag tror det handlar om något annat. Vi lever i en planerad värld. Jag vet inte om jag tror på ödet, men om jag tror på något slags förbestämt tror jag människan har skrivit sitt eget. Allt är så jävla planerat. Varenda sekund har ett namn, en uppgift.

Mina vänner hade planerat att träffats häromdagen. Jag visste ingenting om det, men efter att ha fått reda på det av en slump fick jag en inbjudan. "Nej" var mitt beslut. Min vän övertalade mig hyffsat och jag duschade, klädde på mig något fult och drog hemifrån. Något jag skulle kalla spontant. Inget jag hade funderat på alls tills jag tänkte "vad fan, det kan bli kul!"

Jag var glad när jag kom hem. Jag mår bra av sånt här, det vet jag.

Jag önskar att man kunde leva spontant. Att ett samtal till en vän var viktigare än en kalender. Det skulle vara skönt.

no one is completely faithful

OK, jag har framstått som största tönten. LOSER. Det är kanske erat fel. Det är säkert mitt eget. Jag ville verkligen inte att det skulle bli så här.

Och han kan säkert läsa tankar.

but heaven knows I'm miserable now

FÖR JAG TYCKER NI ÄR TASKIGA!


"In my life, why do I give valuable time to people who don't care if I live or die?"

Ska jag vara helt ärlig så kände jag mig som Carl i TBTR när jag var hos er. Och jag gillade det. Gillade det väldigt. Synd att man inte bor där jämt.

stupid fuck

Jag förstår inte det här med... egoism. Fan ta egoism. Fuck it.

Jag förstår inte tillfredsställelsen med att skriva menande och pikande ord, så att man själv ska förstå att man är worthless. Att man är en nolla.

Jag blir faktiskt rätt arg. Jag blir arg att människor som borde veta att man själv redan vet att man är en nolla, skriker det rätt i örat på en. Att man är det, just det, en ingenting. Skriker i örat. Spottar i ansiktet. Sparkar på blåmärket. Jag blir så jävla ledsen att folk verkligen inte tänker längre än utanför deras egna boxar och igorerar hur tankar kring andras kan fungera.

Hur kan man som mänsklig varelse, vara så oberoende av känslor? Så innesluten och kall. Hur kan man leva med en sådan? Hur kan jag vilja förlåta en människa som det?

Och säg inte att det är jag som ska behöva hjälpa till, för jag har försökt. Jag har försökt, men vet ni? Människor uppskattar inte det längre. De uppskattar inte mig för att jag är en nolla. WORTHLESS.

Fan ta er. Så känner jag. Jag orkar inte hata er längre. Er ni som inte bryr er. Annat om er själva. Det är så jävla typiskt. FAN.TA.ER.